Livet efter fjortonde januari.

Den finns där då och då, den lilla ångestklumpen. Ju äldre jag blir, ju oftare. Det är väl för livets förgänglighet, man kan inte se lika långt framåt längre. Man hann aldrig tänka på sådant när barnen var små. Då var det nog mer oron för dem man alltid kände och den oron finns fortfarande kvar trots att alla barnen är vuxna. Jag tänkte på en sak häromdagen, jag dagdrömde ofta förut. Det gör jag aldrig längre. Det känns som det inte finns något att dagdrömma om...Det här låter kanske lite tungt, men jag tror att det är en del av att man blir äldre. Jag känner mig oftast glad. Jag har alltid saker att göra. Jag hinner med att läsa och se på TV och träna. Jag har ett roligt jobb med bra arbetskamrater. Enda orosmolnet där är ledningen som då och då hittar på nya saker.
Nu ligger söndagen framför mig. Det regnar inte..., ser just nu ut som om solen kanske tittar fram.