Livet efter fjortonde januari.

Jag startade den här bloggen/dagboken 2012 då jag blev opererad för ett stort bukaorta-aneurysm. Jag ville komma tillbaka till livet. Det har jag väl gjort nu. Mina mål att springa ett marathon och Lidingöloppet 30 km är uppfyllda. Nu januari 2022 skulle "Livet börja", jag blev pensionär på"riktigt". Tomas min man skulle bli halvtidspensionär. Vi skulle göra så mycket tillsammans. Det som sen händer den 14 januari 2022 är det värsta som hänt mig hittills i mitt liv. Min fina Tomas avslutar sitt liv efter en kort tid av psykisk ohälsa. En del av mitt liv tar slut där. Jag har en stor fin familj och nu tar vi en dag i taget tillsammans. Men saknaden är så stor. Så min blogg fortsätter, jag behöver komma tillbaka ännu en gång. Men den här gången blir det så mycket svårare.

Söndagkväll.

Publicerad 2017-09-10 20:41:12 i Allmänt,

Flera dagar sedan jag skrev nu. 

Om jag ska sammanfatta de senaste dagarna så börjar jag med torsdagen 7/9
Var på kvällen på Lindas pass först spinning sedan löpning på bandet. Var inte helt lätt att genomföra på grund av smärtan i underbenet. 
Fredag: skippade träningen helt och hållet. 
Handlade, gjorde smörgåstårtan, bakade en vetekrans. Tomas hämtade Jeanette och Daniel och barnen som kom med tåget vid niotiden. 
Lördag:
Alla var lite trötta, lätt förkylda så efter det att smörgåstårtan garnerats, bordet dukats, så begav sig Tomas, Oscar och Felix till gymet. Jag, Jeanette och Daniel gick en runda. Tyvärr regnade det ganska mycket, men ändå skönt att komma ut. 
Det blev en trevlig kväll. Massor av mat, goda kakor god tårta från Mormors bageri. 
Söndag:
Hämtade Emma och Julia i Kävlinge, Niclas skulle springa med ett gäng andra löpare i norra Skåne en lite längre runda. 
Tomas körde familjen Magnusson Nordström till tåget. Jag åkte med tjejerna ner till Stadsparken. Idag var det fint väder efter flera dagars regnande. 
På eftermiddagen kom jag ut på en löprunda. Härligt. Efter 5 km började det göra jätteont i underbenet dock. Men sprang ändå klart kanske 1 km kvar. Tror inte att det är någon "farlig" skada. Fast det gör jäkligt ont. Även nu flera timmar efteråt. 
Så när alla åkt så kommer en klump i bröstet. Men så är det här i livet. 


Fredagkväll
Barnens bord
Emma och Julias favoritplats

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela