Livet efter fjortonde januari.

Tror att det är torsdag idag. Blev opererad i söndags och operationen gick bra. Det säger alla glatt och på uppvaket skojade en sköterska med mig och sa; Siv var glad att du ligger där i sängen och inte är ute i det där ösregnet. Jag tyckte inte att det var skoj.

 

Det är klart att jag känner mig bättre. Det går nog över förväntan och efter nattens regelbundna smärtlindringar har jag kunnat sova mesta delen av natten. Men jag känner mig inte pigg för det. Att vara här på kärlkirurgen 10 är bättre än vad jag trodde. De flesta av personalen är proffsiga. Jag var livrädd för att flyttas hit efter att ha varit uppkopplad hela tiden och övervakad på uppvaket. Men samtidigt hörde man väldigt mycket av vad personal sa där till varandra och om en själv och andra patienter. Det känns ändå som de flesta här kan sina saker bra.

 

Natten mellan onsdag - torsdag hade jag så ont i vänster skinka att jag låg och grät. De lyckades inte smärtlindra mig. Jag sov i princip ingenting. En sköterska sa till mig att man måste ha lite tålamod. När de plockade bort den epidurala bedövningen på natten sattes det inte in någon ersättning för den smärtlindringen förrän dagen därpå.

 

Lördag 20 oktober
Nu har jag varit här i en vecka. Har sovit bra i natt. Vaknat några gånger. Men nu i två nätter har vi haft en underbar sjuksköterska, Veda. Hon känns som en mamma som pysslar om en, fast hon är ungefär lika gammal som jag. Att äta är svårt. Nu får jag lov att äta fast föda, men så fort jag ser tallriken vill jag kräkas. Alltid en jätteportion och allt luktar likadant. Antagligen är det min medicinering som gör att allt luktar illa. Jag trodde att jag skulle sluka allt i min väg när jag väl fick äta, men så har det inte blivit.

 

Dervla ringde. Jag låg där och kände mig så missmodig. Vi pratade en ganska lång stund och det kändes bättre efter det. Nu ser jag fram emot att Jeanette och Emelie kommer hit. Vi ska gå ut och de ska handla med sig något att äta. Jag har önskat mig en räkmacka.

 

Dricker nu Movicol, den ska hjälpa magen att komma igång. Min rumskamrat dricker också. Hoppas att vi inte behöver gå på toaletten samtidigt. Min rumskamrat är IVA sköterska, så vi har en del att prata om. Hon har också varit hos oss på neuroröntgen som patient.

 

Fortfarande lördag och än så länge bästa dagen. Jeanette och Emelie hade handlat med sig en räksallad till mig och mackor till sig själva. Den smakade inte som jag hade tänkt mig. Räkorna var sådana som legat i saltlag, jag brukar kunna äta dem men nu var de alldeles för salta. Dressingen var mycket kryddad. Jag hade säkert uppskattat den om jag varit normal. Men nu, urk.... Vi satt ute i solen och åt. Idag råder ett fantastiskt väder.

 

Någon av dagarna efter min operation träffade jag min kirurg. Han ritade om teckningen till mig. Han sa också att om allt flöt på utan komplikationer så skulle jag kunna träna i stort sett som vanligt igen.

 

Tomas kom hit i eftermiddag med en sallad som han hade handplockat. Den var säkert jättefin men jag kunde inte äta något av den. Det fick bli knäckemacka och någon slags minestronesoppa. Känner mig som en otacksam och hemsk människa. Det är svårt med ätandet just nu. Han hade med sig vindruvor, plommon, päron och en Blutsaft. Vindruvorna var underbart goda. Jag blödde 4,5 liter blod vid operationen så jag antar att mitt blodvärde inte är det bästa. 1 liter fick jag tillbaka i form av "tvättat blod".

 

Snart ska jag gå och lägga mig. Just idag är det tre veckor sedan Lidingöloppet. Idag skulle Emelie och jag deltagit i Actic Day. Imorgon skulle jag och Tomas ha flugit till Las Playitas. Jag ligger här och är lagad i alla fall.