Vaknade med huvudvärk, nu efter Alvedon och Ipren, kaffe, ris a la Malta och en julfilm på tv:n börjar det kännas bättre.
Amerikanska julfilmer slutar alltid lyckligt, jag vill ha lyckliga slut.
Kan inte få min kropp att träna, den vägrar. Jag måste ta tag i det. Det får väl bli mitt nyårslöfte. Det hade jag förra året och jag började träna, när sen allt hände med Tomas tog allt slut. Jag tränade inte på flera veckor.
Jag mår bra om jag tränar, just nu mår jag inte bra. Att det var vid den här tiden förra året som Tomas började må dåligt gör också att allt känns tungt.
Hela tiden tänker jag att han ska sitta i soffan, klaga på att jag inte torkat upp efter mig i duschen, smutsat ner spegeln på toaletten, vakna av hans snarkningar. Trodde alltid att vi skulle få åldras tillsammans, att han skulle få se Belle och Lykke
och Arthur växa upp.
Våra liv blir aldrig desamma och det sätt han avslutade sitt, ensammast i världen, med en fruktansvärd smärta, värre än en fysisk, det är svårt, det är så sorgligt.
Idag ska vi åka till Landskrona och träffa Camillas föräldrar. Jag åker med Lennart och Erika.
Låt livet bli lite lättare, ibland vet jag inte ens om jag vill det eftersom Tomas hade det så svårt men jag måste ju finnas för mina barn och barnbarn. Så glad att jag har alla, att jag haft förmånen att få träffa de små så mycket.
Varför blev det så här?
