Livet efter fjortonde januari.

Årets sista dag. Jag känner mest ångest inför den. Tänker på året som gått. Har gjort så många saker. Tillsammans med GunMarie besökte vi vår familj i Kenya. Holland med Erika och Lennart, Leif och Helena. Träningsresa på Limnos med Anki och Magnus. Besteg Kebnekajse med LLIF-gänget. Vandring på SanktOlavsleden med Gerd. Besökte Emelie med familj i Singapore, snabbesök i Jakarta. Några dagar i Stockholm med Emelie, Jeanette och Gerd nu i början på december. 

Jag har ont i min Axel. Jag känner ingen lust att gå upp ur sängen. Tycker att livet är tungt nu. Finns det en mening med livet tro? Det är i så fall vår egen uppgift att ge det mening antar jag. Vad styr våra liv? Ödet eller slumpen? Vet att jag har det bra. Har en stor fin familj. I Sverige har vi fred, alla krig som pågår ute i världen. Jag har det hyfsat ekonomiskt. Men jag känner ändå en stor ensamhet. I morgon är det nyårsafton. Jag tror att jag ska vara själv. F-n vad jag saknar dig Tomas. 

Fredag idag. Regnigt och blåsigt, så har det varit mest hela julhelgen. Belle och Lykke övernattade hos mig mellan onsdag och torsdag. Oscar hämtade dem vid lunchtid. Han undrade om jag hade lust att komma på kvällen. Jag tänkte att det kunde jag. Hade tänkt åka till Skrylle men ombestämde mig och tog ett varv på Sankt hans backar. Tänkte att det skulle vara blött men inte att det skulle vara så halt. Trillade flera gånger, gräset var snorhalt. En av gångerna slog jag i axeln, trodde inte det var så farligt först men det började göra ondare och ondare. Var på Mätaregränden på kvällen. Gjorde en laxpaj, hade rökt lax som blivit över och med ett datum som snart skulle gå ut. Kvällen gick hyfsat nen att kunna somna med den värkande axeln var svårt. Vet inte om det är bättre idag. Lite kanske. Har ätit en macka och druckit kaffe i sängen och kollat på Annika. Ska ta ett pa Alvedon och hoppas att det hjälper lite. 

Började dagen med att dammsuga och plocka upp. Gick sedan till gymmet. Körde ett kortare styrketräningspass. Gick sedan tillbaka hem, då var Eva, Jakobs mamma på väg hit för att hämta Jakobs kvarglömda telefon. Jag mötte henne på parkeringen och hon fick telefonen. Sen valde jag att gå ner till stan för att inhandla ett presentkort på Kicks. Gick tillbaka, har ätit, ser på en TV serie. 

En intensiv dag. Följde med Emelie, Arthur och Jakob till stationen. Vi tog bussen ner. De kom iväg vid 13-tiden. Jag gick hem körde till Skrylle joggade 5:an. Körde till Oscar och Johanna, passade de söta barnen nedan föräldrarna tränade. Kom hem vid sex-tiden. 

Ser på Nyhetsmorgon som så många gånger förr. Är fortfarande förkyld men mår ganska bra. Hade tänkt träna men hoppar nog, vill känna mig frisk. Har ändå en hel del att göra idag. Ska handla, städa lite. Emelie och Arthur kommer idag. Ska bli mysigt. 

När folk frågar " Hur är det"? Vad ska man svara? "Allt är väl så bra det kan vara men bra kommer det väl aldrig att bli igen"   Livet kommer aldrig  att bli som vanligt igen. 

5 dagar kvar till julafton. Inte mycket till julstämning utomhus. Har varit en " busy" morgon. Lämnade Belle som sovit över kl nio på förskolan. Gick sedan till sjukhuset och träffade Julia som var på ögonkliniken. Hon har sedan följt med hit. Gick förbi kyrkogården och satte en julros i en av vaserna. I den andra står ljung. Har städat upp lite. Vet inte riktigt vad jag ska göra av alla timmar innan det är dags för att åka till Skrylle. 

Vaknade inatt med halsont och huvudvärk. Alvedon och Ipren och till sist somnade jag om. Så trist att bli sjuk. Hade velat träna, enda träningen i lördags på många dagar. Men nu är det som det är……

Var blir tiden av? Fattar inte att halva december har gått. Det är söndag, Emelie och Arthur har åkt till Göteborg. Belle skulle sova över, allt gick bra till en början, men sen flippade hon ut över några örhängen som hon tyckte satt fel på henne. Jag fick inte hjälpa henne så till sist körde jag hem henne, ville inte bråka med henne när hon var så ledsen. 

Jag kom hem igår efter några fina dagar i Stockholm. Vi bodde på ett lägenhetshotell i Hammarby Sjöstad. Jag kom ju dit på fredagen, träffade Gerd och Ronja på Sickla och åkte med Gerd tillbaka till Årsta för att hämta hennes saker. På kvällen åkte vi in till centralen och mötte Jeanette som kom från Kramfors. Träffade Jeanettes faster Anita med döttrar, trevligt att ses efter så många år. Jag och Gerd mötte Emelie som kom med tåg från Göteborg vid lunchtid, Jeanette stannade kvar och pratade med sina släktingar. På kvällen gjorde vi alla tillsammans en runda i stan för att se den vackra julbelysningen. Gerd åkte hem på söndagskvällen, Jeanette och jag följde med henne till stationen. På måndag åkte vi in till stan på förmiddagen, på eftermiddagen hade Jeanette föreläsning, jag träffade en gammal arbetskamrat. På tisdagsmorgonen gjorde Jeanette sin starroperation, vi hann checka ut i tid. Tåget avgick också i rätt tid och vi anlände till Lund bara några minuter sena. 

Har aldrig gillat avresedagar. Kan inte slappna av förrän jag sitter på tåget eller flyget. Är oftast ute i mycket god tid. Det som har börjat hända mig på " äldre dar" är att jag kan glömma att lägga ner viktiga saker. Till exempel förra gången när jag åkte till Singapore glömde lägga ner badkläder och en hårborste bland annat. Det går ju att köpa men bara det att jag inte hade tänkt tanken ens. Hårborste har jag med nu och badkläder behöver jag inte. Fortsättning följer…

Kattvakt i en natt. Oscar och Johanna och barnen är i Göteborg, på Liseberg. De har sovit över där. Så jag har passat deras katt Siri. Hade en ganska intensiv dag igår. Joggade en runda på morgonen på halkigt underlag, var nog mest som snabb gång. Bakade lussebullar och frukostbullar för att ha när Emelie kommer hem. Åkte till Mätaregränden på eftermiddagen, umgicks med katten. Var sedan på 45 minuter spinning. Erika kom sedan. Vi fikade, såg två avsnitt av Studio 65. Körde henne hem sen. Har sovit ok. Siri har sovit med mig och legat stilla större delen av natten. 

Ensamhet, men vet att jag ändå har det ganska bra,  saknar Tomas varje morgon jag vaknar, varje kväll, varje dag. Den här känslan av ensamhet, vi sa inte mycket till varandra på kvällarna, men han låg där på soffan, lyssnade på musik. Antar att jag måste acceptera att mitt liv är så här nu, försöka lära känna andra människor. Jag får väl ha det som löfte inför nästa år. 

Vaknade tidigt som vanligt men kände mig  ganska utsövd. Ser just nu på julkalendern. Det är första advent. Jag har ätit frukost. Julia kommer hit mitt på dagen en stund mellan sina jobb. Jag måste träna. Borde springa en runda. Men vill helst inte åka till Skrylle, gillar inte att köra på vinterväglag. Men jag känner mig så kraftlös, har ingen lust. Vill ju inte vara så här. Tycka synd om mig själv. Vill känna lycka och glädje. Men det är så svårt. När ska livet kännas bra igen? Blir det någonsin bra igen?

Klockan är kvart över åtta. Egentligen är jag redo att lägga mig. Men att lägga sig så tidigt en lördagskväll. Gick en runda ner till stan, gick genom Botaniska trädgården. Köpte bubbel på systemet, hittade en bok till Arthur på Akademibokhandeln. Lagade mat när jag kom hem. Har skrivit protokollet från vårt möte i onsdags. Har sett en film på Netflix. 

Min ensamhetskänsla fortsätter, har varit på ATC, tufft pass. Jag gick dit, svårt att cykla, både beroende på underlaget och det faktum att växlarna låst sig och det i ettan. 

Tror knappt det är sant, 1 december, snart är det två år sedan Tomas lämnade oss alla, två år, hur kan det ha gått så lång tid. Idag kände jag av min ensamhet. Jag har min familj, den är stor, den är underbar, men jag skulle verkligen behöva någon att prata med. Vet inte om problemet vore löst med att träffa en ny man. Tomas var verkligen min bästa vän. Den jag kunde prata med om allt. Jag tror inte  att jag någonsin förstod hur han mådde. När man sitter här med facit i din hand faller mycket på plats. Älskade, älskade Tomas, ikväll dricker jag vin 🍷, har jullåtar på tv:n. Har ingen att prata med, patetiskt, vill vrida tiden tillbaka. Nästa år fyller jag 70, inbillar mig att jag fortfarande har några bra år kvar. Fortfarande känns det osannolikt att detta har hänt. Att det kunde bli så här, mitt i våra bästa år.