Livet efter fjortonde januari.

Tror knappt det är sant, 1 december, snart är det två år sedan Tomas lämnade oss alla, två år, hur kan det ha gått så lång tid. Idag kände jag av min ensamhet. Jag har min familj, den är stor, den är underbar, men jag skulle verkligen behöva någon att prata med. Vet inte om problemet vore löst med att träffa en ny man. Tomas var verkligen min bästa vän. Den jag kunde prata med om allt. Jag tror inte  att jag någonsin förstod hur han mådde. När man sitter här med facit i din hand faller mycket på plats. Älskade, älskade Tomas, ikväll dricker jag vin 🍷, har jullåtar på tv:n. Har ingen att prata med, patetiskt, vill vrida tiden tillbaka. Nästa år fyller jag 70, inbillar mig att jag fortfarande har några bra år kvar. Fortfarande känns det osannolikt att detta har hänt. Att det kunde bli så här, mitt i våra bästa år.