Livet efter fjortonde januari.

En konstig känsla att befinna sig som patient. Misshandlade armar. Mina fina kärl. Hur kan man misslyckas så?

I torsdags morse var jag på Sankt Hans Hälsocentral. Jo de kunde ju konstatera att mycket riktigt finns där en mycket stor knöl. Jag gick gråtande till jobbet. På läkarnas bekymrade miner förstod jag ju att det här kunde vara en malign tumör. Torsdagen kändes tung, men kvällen blev ändå ganska bra. Vi gick Ulastigen i Skrylle Tomas och jag. Vi pratade om tiden som skulle komma, att den kunde bli tuff. På natten kunde jag sova ganska bra.

 

Fredagen gick mycket till att vänta på CT-remiss från Sankt Hans Hälsocentral. Ann kollade och pratade med Röntgen 1. Mette skulle göra CT:n. Helena D och flera andra fick ta emot mycket av min ångest. Halina hade köpt en chokladkaka till mig som tröst. Den tröståt jag på fredagskvällen. Jag hade verkligen en fruktansvärd ångest. Jag tänkte på hur jag skulle klara att kämpa på. Tänkte på att jag inte skulle bli 65 år, ha maten klar till Tomas nr han kom hem från jobbet. Kollade mina provsvar, två stycken var rödmärkta, förhöjda. Jag googlade, det ena gällde coloncancer och det andra skada på levern. Jag hade bilden helt klar för mig: coloncancer med levermetastaser. Så fruktansvärd den eftermiddagen var. Jag försökte sysselsätta mig med olika saker och Didriksson var en klippa. Klockan blev fyra, nu var det dags för CT:n. Mette hade fått ner Johan O som hjälp. Det kändes verkligen bra. Bättre än de två kunde jag inte få. Mette satte gröna nålen med precision som vanligt. Händerna ovanför huvudet. Fan vad liten jag kände mig. De började köra, men sen blev maskinen tyst. Mette kom in och sa att de skulle kalla på en doktor för att rätt undersökning skulle göras. Det blev CT aorta istället. Ett stort aortaaneurysm. Kan ni fatta hur det kändes. Jag var GLAD för ett gigantiskt aortaaneurysm! Kärlkirurg tillkallades. De rådde oss att åka till akuten i Malmö för att etablera kontakt. Hem, äta lite, lämna Lufsen till Erika. Sen Malmö och akuten. Vi fick vänta cirka en och en halvtimme innan vi fick komma in. Jag fick först ligga på ett övervakningsrum. Fullt uppkopplad, stirrigt var det. Kirurgdoktorn Karolina kom och pratade med mig och informerade om vad som skulle hända härnäst. Jag hade ju trott: Endovaskulär behandling med stent, men mitt aneurysm var mycket komplicerat och de hade tittat på bilderna och enats om att öppen kirurgi vore det bästa. Läskigt. Blev inlagd. Kom till avdelning 10 på Kärlkirurgen.

 

Första natten fick jag vara ensam på rummet. Sov dåligt. Nu när jag vet om det här med aneurysmet så känns det så mycket mer.

 

Klockan 5.45 kom de in och störde för en temperaturkontroll, 37,2 grader. Försökte somna om. Frukost klockan åtta. Fick en pratsam herre till bordet. Han hade diverse sjukdomar. Han hade gjort en angio hos oss på neuroröntgen. Tillbaka till rummet, kollade Facebook. Skickade lite sms. Lite olika kontroller, puls, EKG, blodtryck. Så nästa höjdpunkt: lunchen, någon slags friterad fisk, potatis och gröna ärtor. Helt OK. Samma pratsamme man vid bordet.

 

Lördagkväll 13 oktober
Nu är klockan 20.10. Alla har åkt hem. Niclas har också varit på besök. Tomas och Emelie var här för andra gången, med sig hade de Erika i rullstol (tillhörde dialysen, upphittad på vägen) och Oscar. Roligt att träffa alla. Nu har jag fått en rumskompis, en man. Han har åkt till röntgen för att göra en CT angio.

 

 

Jag hoppas verkligen att det går bra.

 

Jag fick en klexane spruta i magen. Det gjorde skitont efteråt. Dessutom sa sköterskan att jag var för mager. Det var inte hon.

 

En sak vet jag nu med bestämdhet. Den förfyllda koksaltsprutan måste ha någon form av tillsats. Man får en obehaglig smak i munnen och lukt i näsan.

 

Jag fick träffa den andra kirurgdoktorn, Sigge, som ska vara med på operationen. Trevlig, gjorde en teckning till mig. Jag känner förtroende för de båda läkarna.