Livet efter fjortonde januari.

Jag startade den här bloggen/dagboken 2012 då jag blev opererad för ett stort bukaorta-aneurysm. Jag ville komma tillbaka till livet. Det har jag väl gjort nu. Mina mål att springa ett marathon och Lidingöloppet 30 km är uppfyllda. Nu januari 2022 skulle "Livet börja", jag blev pensionär på"riktigt". Tomas min man skulle bli halvtidspensionär. Vi skulle göra så mycket tillsammans. Det som sen händer den 14 januari 2022 är det värsta som hänt mig hittills i mitt liv. Min fina Tomas avslutar sitt liv efter en kort tid av psykisk ohälsa. En del av mitt liv tar slut där. Jag har en stor fin familj och nu tar vi en dag i taget tillsammans. Men saknaden är så stor. Så min blogg fortsätter, jag behöver komma tillbaka ännu en gång. Men den här gången blir det så mycket svårare.

Livet längtas bort...

Publicerad 2013-04-22 20:54:55 i Allmänt,

Man längtar nästan alltid fram till något, dagens slut, veckans slut, spinningpassets slut eller att det snart är helg, snart semester och så vidare. Jag blir lite rädd när jag tänker på det. Man borde ju leva och vara i den tid man är i och njuta av den. Jag vet dock inte hur man gör det, känner att det är något jag borde lära mig. Man blir nog mer tillfreds i sitt sinne om man tänker och lever så.
I övrigt har det varit en helt vanlig måndag. Gymmet på morgonen, ganska lite att göra på jobbet, promenad med Lufsen när jag kom hem. Lagade mat, satt ute och drack kaffet men det var lite för kallt. Lagom till att Tomas kom hem så gick jag till spinningen.
Nu är jag hemma igen i soffan med en kopp te och en knäckemacka.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela