Livet efter fjortonde januari.

Jag startade den här bloggen/dagboken 2012 då jag blev opererad för ett stort bukaorta-aneurysm. Jag ville komma tillbaka till livet. Det har jag väl gjort nu. Mina mål att springa ett marathon och Lidingöloppet 30 km är uppfyllda. Nu januari 2022 skulle "Livet börja", jag blev pensionär på"riktigt". Tomas min man skulle bli halvtidspensionär. Vi skulle göra så mycket tillsammans. Det som sen händer den 14 januari 2022 är det värsta som hänt mig hittills i mitt liv. Min fina Tomas avslutar sitt liv efter en kort tid av psykisk ohälsa. En del av mitt liv tar slut där. Jag har en stor fin familj och nu tar vi en dag i taget tillsammans. Men saknaden är så stor. Så min blogg fortsätter, jag behöver komma tillbaka ännu en gång. Men den här gången blir det så mycket svårare.

Ensamma igen

Publicerad 2013-08-25 22:47:00 i Allmänt,

Nu är vi själva igen Tomas och jag. Emelie befinner sig i Stockholm. Förhoppningsvis kommer hon in på sin utbildning även om det blir tungt för mor och far. Emelie åkte igår och idag har Jeanette, Felix och Ruben varit här och lättat upp stämningen. Erika joinade också. Vi grillade och kunde sitta ute i solen och äta och dricka kaffe. I bröstet sitter en saknadens klump. Vi har haft en trevlig sommar tillsammans med Emelie och Mikael så nu är det så tomt här. Men det går väl över och vi skall snart ses. Om 14 dagar åker vi till Stockholm för att springa tjejmilen. Nu blir det sängen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela