Livet efter fjortonde januari.

Jag startade den här bloggen/dagboken 2012 då jag blev opererad för ett stort bukaorta-aneurysm. Jag ville komma tillbaka till livet. Det har jag väl gjort nu. Mina mål att springa ett marathon och Lidingöloppet 30 km är uppfyllda. Nu januari 2022 skulle "Livet börja", jag blev pensionär på"riktigt". Tomas min man skulle bli halvtidspensionär. Vi skulle göra så mycket tillsammans. Det som sen händer den 14 januari 2022 är det värsta som hänt mig hittills i mitt liv. Min fina Tomas avslutar sitt liv efter en kort tid av psykisk ohälsa. En del av mitt liv tar slut där. Jag har en stor fin familj och nu tar vi en dag i taget tillsammans. Men saknaden är så stor. Så min blogg fortsätter, jag behöver komma tillbaka ännu en gång. Men den här gången blir det så mycket svårare.

Utkast: Sep. 08, 2013

Publicerad 2013-09-08 22:33:56 i Allmänt,

Tjejmilen 2013
Med förra årets tjejmil i minnet, då det regnade hela tiden, packade vi inte ner så många sommarkläder. Vi, Jeanette och jag, åkte upp på torsdagen. I Stockholm strålade vi senare samman med Emelie och Gerd. Vi tillbringade lång tid på mässan. Man hade en mycket stor kollektion av Nikes träningskläder. Och bara för damer naturligtvis. En fin Nike tshirt fick man om man gillade Nike running på Facebook. Det gjorde vi naturligtvis. Jag inhandlade också ett par nya tights och ett nytt rosa linne. Ja sen var det lite smakprover, tävlingar och man blev fotograferad för Plan Sverige. Fredagen användes till shopping på stan, fika och en öl på Järntorget. Vi bodde i en fin lägenhet så vi lagade mat på kvällen där. Tunnelbana ut till starten på Gärdet. Det här året skulle jag starta i grupp 1. Ställde mig i vad jag trodde grupp 1. Starten gick och min grupp stod STILLA. Det var då jag upptäckte att jag stod i grupp 2. Så jag fick ta mig fram i gruppen, under repet. Med funktionärer som försökte stoppa mig och springa efter min startgrupp som nu var minst 100 meter bort. Tiden blev den rätta eftersom den inte tas förrän man passerar startlinjen men känslan att försöka springa i fatt och springa ensam så länge, den var inte rolig. Det tog bort en del av känslan för detta roliga lopp. Denna 30:e tjejmilen var bland de varmaste någonsin. Men i mål kom jag och jag är nöjd med tiden 52.39 trots att den var 2 minuter sämre än i fjol. Efteråt strosade vi runt blev fotade i Intersport-tältet målade i regnbågens färger. Drack champagne i Nike- tältet. Och medan endorfinerna susade runt passade vi på att anmäla oss till nästa års tjejmil, då fick man en funktionstshirt gratis. Och vi började genast prata om hur vi skulle träna inför nästa år så vi kan förbättra våra tider.
Sen blev det mera champagne och jordgubbar därtill innan vi begav oss till systersonen på middag. Jag längtar redan till nästa år!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela