Livet efter fjortonde januari.

Jag startade den här bloggen/dagboken 2012 då jag blev opererad för ett stort bukaorta-aneurysm. Jag ville komma tillbaka till livet. Det har jag väl gjort nu. Mina mål att springa ett marathon och Lidingöloppet 30 km är uppfyllda. Nu januari 2022 skulle "Livet börja", jag blev pensionär på"riktigt". Tomas min man skulle bli halvtidspensionär. Vi skulle göra så mycket tillsammans. Det som sen händer den 14 januari 2022 är det värsta som hänt mig hittills i mitt liv. Min fina Tomas avslutar sitt liv efter en kort tid av psykisk ohälsa. En del av mitt liv tar slut där. Jag har en stor fin familj och nu tar vi en dag i taget tillsammans. Men saknaden är så stor. Så min blogg fortsätter, jag behöver komma tillbaka ännu en gång. Men den här gången blir det så mycket svårare.

Inte tillräckligt starkt pannben.

Publicerad 2014-12-19 19:34:10 i Allmänt,

I morse när jag vaknade kunde jag inte på något sätt påverka kroppen att bege sig till gymmet. Trots att kläderna var framplockade. Jäkla pannben. Och så i kväll. Springa var ett måste. På vägen hem från jobbet började jag bearbeta hjärnan. Hade i princip bestämt mig för att springa men när jag gick den obligatoriska promenaden med Lufsen så började det regna. Då ombestämde jag mig. Ingen löpning. Lagade mat till mannen i stället. Och nu har jag ångest för att jag inte har tränat. 😞😢😪

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela