Livet efter fjortonde januari.

Jag startade den här bloggen/dagboken 2012 då jag blev opererad för ett stort bukaorta-aneurysm. Jag ville komma tillbaka till livet. Det har jag väl gjort nu. Mina mål att springa ett marathon och Lidingöloppet 30 km är uppfyllda. Nu januari 2022 skulle "Livet börja", jag blev pensionär på"riktigt". Tomas min man skulle bli halvtidspensionär. Vi skulle göra så mycket tillsammans. Det som sen händer den 14 januari 2022 är det värsta som hänt mig hittills i mitt liv. Min fina Tomas avslutar sitt liv efter en kort tid av psykisk ohälsa. En del av mitt liv tar slut där. Jag har en stor fin familj och nu tar vi en dag i taget tillsammans. Men saknaden är så stor. Så min blogg fortsätter, jag behöver komma tillbaka ännu en gång. Men den här gången blir det så mycket svårare.

Fattar inte att man hann med så mycket förr.

Publicerad 2016-11-02 22:04:01 i Allmänt,

Tänker ofta tillbaka med förundran hur mycket man hann med när barnen var små. Nu har man inga småbarn och jag tycker knappt jag hinner med att tvätta.
Att gå på gym på den tiden fanns förstås inte med på kartan. Och så var man yngre och orkade så mycket mera.
Efter jobbet gick jag direkt till Actic och eftersom spinningen inte börjar förrän 17:30 har jag en stund då jag inte gör någonting alls. Satt och läste i Runners World, där fanns ett inslag där man frågade Tidningens grundare Nils Lodin hur det kändes att fylla 84. Han svarade: bättre än att inte göra det😊.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela