Livet efter fjortonde januari.

Jag startade den här bloggen/dagboken 2012 då jag blev opererad för ett stort bukaorta-aneurysm. Jag ville komma tillbaka till livet. Det har jag väl gjort nu. Mina mål att springa ett marathon och Lidingöloppet 30 km är uppfyllda. Nu januari 2022 skulle "Livet börja", jag blev pensionär på"riktigt". Tomas min man skulle bli halvtidspensionär. Vi skulle göra så mycket tillsammans. Det som sen händer den 14 januari 2022 är det värsta som hänt mig hittills i mitt liv. Min fina Tomas avslutar sitt liv efter en kort tid av psykisk ohälsa. En del av mitt liv tar slut där. Jag har en stor fin familj och nu tar vi en dag i taget tillsammans. Men saknaden är så stor. Så min blogg fortsätter, jag behöver komma tillbaka ännu en gång. Men den här gången blir det så mycket svårare.

Jag klarade det!

Publicerad 2018-06-02 23:28:52 i Allmänt,

Vaknade i morse med lätt huvudvärk och tunga ben. Det kändes bättre efter ett tag. Vi begav oss ut till Stadion vid 10-tiden. Så mycket folk som skulle dit.

Vi stod i toalettkö kanske en halvtimme. Trots detta fick vi kissa i buskarna på vägen till startfållan. Det tog lång tid att komma fram till starten. Det var så varmt, Emelie hängde med mig till 25 km. Sen fortsatte hon att gå till 32km. Niclas var långt före oss och kom i mål på 4:25. Jag gick i mål på 5:05. Jag är ändå nöjd med det. Glad att jag tog mig i mål.

Det gör ont i fötterna. Men jag har mått relativt bra. Emelie tog ut sig allt för mycket troligtvis och blev tvungen att åka in till sjukhuset. Hon får dropp och vi får hoppas att det hjälper.