Livet efter fjortonde januari.

Jag startade den här bloggen/dagboken 2012 då jag blev opererad för ett stort bukaorta-aneurysm. Jag ville komma tillbaka till livet. Det har jag väl gjort nu. Mina mål att springa ett marathon och Lidingöloppet 30 km är uppfyllda. Nu januari 2022 skulle "Livet börja", jag blev pensionär på"riktigt". Tomas min man skulle bli halvtidspensionär. Vi skulle göra så mycket tillsammans. Det som sen händer den 14 januari 2022 är det värsta som hänt mig hittills i mitt liv. Min fina Tomas avslutar sitt liv efter en kort tid av psykisk ohälsa. En del av mitt liv tar slut där. Jag har en stor fin familj och nu tar vi en dag i taget tillsammans. Men saknaden är så stor. Så min blogg fortsätter, jag behöver komma tillbaka ännu en gång. Men den här gången blir det så mycket svårare.

På väg hem

Publicerad 2018-09-02 18:30:26 i Allmänt,

När jag lämnade Emelie och Jakob i förmiddags hade jag en stor klump i bröstet och det kändes som om tårarna skulle komma i en störtflod. Åkte ut till Axelsberg, gick en runda med Jeanette och Daniel i den underbara natur som finns därute. Det vackra höstvädret gjorde det till något alldeles extra. Sen åt vi kräftor och till detta en Västerbottenostpaj och grönsallad med mozzarella. Så gott! 
Kom lite sent iväg till tåget men hann förstås. 
Det är så svårt att åka iväg. Och klumpen i bröstet finns kvar. Lite drygt 2 timmar kvar innan jag är framme i Lund. 
(null)
Det är så fint i Axelsberg 
(null)
Måste ha med en bild på medaljen. 
(null)

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela