Livet efter fjortonde januari.

Jag startade den här bloggen/dagboken 2012 då jag blev opererad för ett stort bukaorta-aneurysm. Jag ville komma tillbaka till livet. Det har jag väl gjort nu. Mina mål att springa ett marathon och Lidingöloppet 30 km är uppfyllda. Nu januari 2022 skulle "Livet börja", jag blev pensionär på"riktigt". Tomas min man skulle bli halvtidspensionär. Vi skulle göra så mycket tillsammans. Det som sen händer den 14 januari 2022 är det värsta som hänt mig hittills i mitt liv. Min fina Tomas avslutar sitt liv efter en kort tid av psykisk ohälsa. En del av mitt liv tar slut där. Jag har en stor fin familj och nu tar vi en dag i taget tillsammans. Men saknaden är så stor. Så min blogg fortsätter, jag behöver komma tillbaka ännu en gång. Men den här gången blir det så mycket svårare.

Jag kan ju inte slå några personbästa...

Publicerad 2019-03-10 22:22:58 i Allmänt,

Läser Runners World, läser om tröskelpass, om klätterväggstips för att bli bättre. Vet inte varför jag läser. Jag blir hela tiden bara sämre. Det senaste året har det gått brant neråt. Jag tänker ändå att från den bottennivån där jag är nu borde jag kanske kunna bli lite bättre. Fast detta är kanske inte ens bottennivån? Det blir kanske ännu värre. Tycker själv ändå att jag är flitig med träningen. Åldern spelar roll förstås och kanske den operation jag gjorde för nu mer än 5 år sedan. Jag får sluta älta och vara glad för att jag ändå kan springa mer än en mil, att jag kan göra 30 armhävningar.
Efter löpningen idag blev det vila på soffan. Handlade på Willys. Lagade mat: vegetariska burgare med Chèvreost och potatismos. Det blev riktigt gott. 
Vi har sett ett avsnitt av Elena Ferrantes " My brilliant friend" den är riktigt bra den serien.
Ny vecka i morgon, nya tag, nya möjligheter. 
(null)


Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela