Livet efter fjortonde januari.

Jag startade den här bloggen/dagboken 2012 då jag blev opererad för ett stort bukaorta-aneurysm. Jag ville komma tillbaka till livet. Det har jag väl gjort nu. Mina mål att springa ett marathon och Lidingöloppet 30 km är uppfyllda. Nu januari 2022 skulle "Livet börja", jag blev pensionär på"riktigt". Tomas min man skulle bli halvtidspensionär. Vi skulle göra så mycket tillsammans. Det som sen händer den 14 januari 2022 är det värsta som hänt mig hittills i mitt liv. Min fina Tomas avslutar sitt liv efter en kort tid av psykisk ohälsa. En del av mitt liv tar slut där. Jag har en stor fin familj och nu tar vi en dag i taget tillsammans. Men saknaden är så stor. Så min blogg fortsätter, jag behöver komma tillbaka ännu en gång. Men den här gången blir det så mycket svårare.

Söndagsmorgon en dag i oktober

Publicerad 2019-10-13 11:15:29 i Allmänt,

Har städat lite, vattnat blommor, känner mig lite rastlös som jag alltid gör när jag har beredskap. Idag MÅSTE jag springa. Träningen har blivit så oviktig för mig och det är en konstig känsla. Vet ju att jag måste träna för att må bra. Gillar inte att vara ute o springa när jag har beredskap. Men jag kan inte skylla på beredskapen. Jag har inte tränat de andra dagarna heller. 
En annan sak som sårade mig mycket var att Tomas träffade bekanta till oss på gymet på lördagsmorgonen. De hade varit med på ett gympapass. De frågade varför jag inte tränade. Tomas berättade att jag jobbade, varpå den otrevlige mannen säger "Är hon så pengakåt"? Hans fru lyssnar men säger inget. Tomas berättar att jag har beredskap. Om någon är pengakåt är det han. Han berättar ALLTID hur mycket allting kostar och hur billigt de bor och reser. Det är andra gången han säger en sak som sårar mig. Men jag skall försöka låta bli att tänka på det. Och förhoppningsvis ger jag mig ut och springer nu. Och blir på bättre humör🙃. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela