Livet efter fjortonde januari.

Jag startade den här bloggen/dagboken 2012 då jag blev opererad för ett stort bukaorta-aneurysm. Jag ville komma tillbaka till livet. Det har jag väl gjort nu. Mina mål att springa ett marathon och Lidingöloppet 30 km är uppfyllda. Nu januari 2022 skulle "Livet börja", jag blev pensionär på"riktigt". Tomas min man skulle bli halvtidspensionär. Vi skulle göra så mycket tillsammans. Det som sen händer den 14 januari 2022 är det värsta som hänt mig hittills i mitt liv. Min fina Tomas avslutar sitt liv efter en kort tid av psykisk ohälsa. En del av mitt liv tar slut där. Jag har en stor fin familj och nu tar vi en dag i taget tillsammans. Men saknaden är så stor. Så min blogg fortsätter, jag behöver komma tillbaka ännu en gång. Men den här gången blir det så mycket svårare.

En ynnest att få ha sina vuxna barn hemma ibland.

Publicerad 2020-01-27 11:24:04 i Allmänt,

Är så glad att Emelie är hos oss. Dagarna går bara så fort. Men det är tidens gång. Och varken vi eller hon skulle vara lyckliga om vi alltid bodde tillsammans. Fast just nu i detta ögonblick vill vi ju hålla henne kvar. 
En lycka för föräldrarna är att ens barn blir självständiga och att de har ett roligt och lyckligt liv. Även om det nu är så att det inte finns ett lyckligt liv utan bara lyckliga stunder. Så många lyckliga stunder som möjligt, att man mår bra. 
Har hunnit med en hel del på morgonen. Har fixat härhemma, följde med Emelie ner på stan, hon skulle träffa Erika. Jag handlade på Malmborgs och gick sen hem. Tungt lastad med min ryggsäck 🎒 som var full med mat, trots att jag inte skulle handla så mycket. Glömde dessutom mjölk som jag skulle köpa😊. 
Nu ska jag cykla ner till stan. Vi ska äta lunch med Emelie, Erika och Lennart. 
(null)


Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela