Livet efter fjortonde januari.

Jag startade den här bloggen/dagboken 2012 då jag blev opererad för ett stort bukaorta-aneurysm. Jag ville komma tillbaka till livet. Det har jag väl gjort nu. Mina mål att springa ett marathon och Lidingöloppet 30 km är uppfyllda. Nu januari 2022 skulle "Livet börja", jag blev pensionär på"riktigt". Tomas min man skulle bli halvtidspensionär. Vi skulle göra så mycket tillsammans. Det som sen händer den 14 januari 2022 är det värsta som hänt mig hittills i mitt liv. Min fina Tomas avslutar sitt liv efter en kort tid av psykisk ohälsa. En del av mitt liv tar slut där. Jag har en stor fin familj och nu tar vi en dag i taget tillsammans. Men saknaden är så stor. Så min blogg fortsätter, jag behöver komma tillbaka ännu en gång. Men den här gången blir det så mycket svårare.

Varför känner jag mig inte glad?

Publicerad 2021-10-28 07:58:24 i Allmänt,

Det är tidig morgon, eller tidig kanske inte alla skulle kalla det. Klockan är tjugo i åtta. Men det är fortfarande mörkt ute. 
Har varit uppe en stund. Vaknar nästan alltid innan klockan ringer. Tomas klocka är en ljusklocka. Blir allt ljusare fram tills dess den ringer. Sen slumrar jag till kortare stunder. 
Känner mig lite låg. Vet inte varför. Finns inget att gå och deppa för. Kanske blir livet annorlunda när jag väl slutar jobba. För många är kanske att gå i pension något man längtar efter men så är det inte för mig. För mig är det som något viktigt tar slut. 
Nej nu ska jag sluta tänka, ska göra kaffe, äta frukost. Tror att det gör susen. 
Jag får tänka: " Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet" 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela