Söndag 3april
Allteftersom dagarna går blir det allt mera påtagligt att det är så här det kommer att vara. Aldrig mer får jag krama dig, reta mig på dig, gnabbas om struntsaker, aldrig mera höra din röst. Inte ha någon att vakna med eller gå och lägga sig bredvid.
Inte väckas av dina snarkningar. Jag vet att jag måste fortsätta att leva. Har så mycket omkring mig som är bra. Längtar till den morgon som ångesten inte griper sitt tag om mig. Fattar inte att detta kunde hända. Det känns så onödigt, du hade så
mycket att leva för. Så obegripligt att du kunde ge upp oss alla och det liv vi hade tillsammans. Men förstår också att för dig fanns inget val. Du mådde så dåligt.
Har varit en någorlunda bra dag trots allt. Jag och Jeanette gick på ett gympass med Suzan som LLIF anordnade. Då glömmer man för en stund allt det hemska.
Jeanette åkte sedan till Malmö, jag cyklade till Oscar och Johanna. Gått en runda med Lykke som sover nu.
I kväll ska vi träffa Lennart och Erika en stund.
Så snart har ännu en dag passerat. En dag i taget. Ibland en timme i taget.
