Tisdag 9 augusti
Snart har sommaren passerat. Fattar inte att livet bara rullar på. Tomas finns inte med oss. Men dagarna bara går. Jag fattar fortfarande inte att det här har hänt. Hur kan han bara vara borta. Min klippa, min trygghet, min fina man, min bästa kompis.
Tomas hur kunde det bli så här? Varför förstod jag inte vad som höll på hända? Inte förrän på torsdagskvällen fick jag såna onda aningar. Men inte att det kunde ske nästa dag. Så här kommer det att vara resten av mitt liv. Saknad och tomhet. Kan glädjas
åt ändå ganska mycket. Vara tillsammans med familjen. Bilder och videosnuttar på barnbarnen. Kan skratta åt det som händer i en film. Kan oftast lyssna på en ljudbok.
I morgon ska jag göra Lundarundan med Anki och Magnus. Det brukar vara trevligt.
Men att vakna och glädjas åt den dag som kommer. Först kommer tankarna på Tomas. Gråter inte lika ofta. Men gråten ligger på lur. Ibland försöker jag tänka hur han gjorde den fredagsmorgonen. Blir så sorgsen då. Men jag tänker att han var beslutsam,
han hade bestämt sig, kanske kände han frid att hans lidande skulle vara över. Men det gör så j-vla ont. Det ligger ju i sjukdomens natur att inte berätta för sina anhöriga. Men man känner sig utesluten. Att det skulle bli så här. Vill skrika, slå
sönder något och jag vill ha honom här.
Men nu är det som det är. Mitt liv ser ut så här nu. Bara att inse..
Var tidigt här på Mätaregränden i morse. Gick till gymmet och körde Crosstrainer i 30 minuter. Har varit en lång period utan träning och med osunt leverne. Alkohol varje dag i säkert två veckor…Skärpning.
Lykke sover i sin vagn på andra sidan huset renoveras det.
