16 februari
Idag är det en vecka sedan begravningsceremonin. Kan inte säga att livet känns lättare. Tvärtom ibland. Det som är förändrat är att jag tänker leva. För min egen skull, för mina barns och barnbarns skull. För Erikas skull. Har gått en lång runda
med mitt barnbarn Lykke. Jag lyssnade lite på " Jag kan ha fel" av Björn Nattikho Lindeblad.
En intressant bok.
Ska hjälpa till här hos min son. De har det tufft nu med småbarn och att sörja en far, svärfar och farfar som var och hälsade på nästan varje dag. Det får bli min uppgift och mitt läkande.
Förhoppningsvis kan jag ta mig till gymmet idag. Måste kunna gå till de ställen som jag förknippar så med Tomas. Men det är ju bara bra minnen så varför skulle jag inte gå dit.
Min fina Tomas, jag hoppas att jag kan känna att du är med mig alltid. Jag är inte särskilt troende men tanken att du är med mig alltid känns bra.
Och någon gång ska jag sluta fråga varför, för alla svar kommer jag inte att få. Jag försöker förstå, förstå den smärta som gjorde att du valde döden framför livet. Älskade Tomas.
