9 februari
Idag har vi haft begravning för Tomas. Det blev en ljus stund. Det var fina blommor, vacker sång, ett fint tal. Bara så ofattbart att det här har hänt. Att idag har jag begravt min livskamrat. Hur kommer livet att bli? Han var min trygghet. Han var min
bästa vän
Jag har många omkring mig. Det känns bra. En del säger att " det finns en mening med allt" Att det skulle finnas en mening med det här kan jag inte tro eller förstå.
Jag måste ju gå vidare för mig själv och för min familj. Jag måste börja träna igen. Det kommer att kännas konstigt. Jag får tvinga mig själv. Inte känna dåligt samvete för att jag lever och kan träna.
Det förvånar mig att jag kan se på TV, jag tycker inte att det känns rätt. Att jag ser på TV när Tomas inte finns mer.
