Livet efter fjortonde januari.

Hon vaknade kl tre och ville upp. Då fick vi lägga oss i soffan. Hon somnade efter en halvtimme. Det blev inte så många timmars sömn i natt heller.  Jag är konstant trött. Jag lever ibland som i ett vakuum. Sörjer Tomas. Sörjer det liv som kunde ha varit. Sörjer över barnen som förlorat sin far.  Barnbarnen som aldrig fick lära känna sin farfar och morfar.  

Uttrycket: "det finns en mening med allt". Hur kan man bara säga så? 

Som tur är så har jag bättre stunder. Det finns bättre dagar. Och det är inte så länge sedan allt hände. Det måste ta tid säger alla. Jag skulle vilja ligga under ett täcke. Helst nedsövd och få vakna upp ur en mardröm och allt skulle vara som vanligt. Min älskade Tomas hur kunde det bli så här. Vi skulle ju sitta på hemmet tillsammans. Vi skulle göra så mycket tillsammans innan dess. 

Hoppas att den här dagen blir någorlunda bra.