Livet efter fjortonde januari.

Min livskamrat finns inte mer. 

Det jag inte visste då var att en vecka senare skulle jag förlora en del av livet. 

Tomas som mått dåligt sedan den 23:e december, hade frivilligt lagt in sig på den öppna psykiatriska avdelningen i Lund. Det gjorde han den 4 januari. Då hade han vid ett par tillfällen besökt akutmottagningen på Psyk. Fått tabletter, första gången ganska svaga, andra gången starkare men de hjälpte inte heller. Vi hade haft en bra julhelg. Tomas berättade inte för mig förrän på juldagen att han hade haft en frånvaroattack på jobbet den 23:e december. 

På julafton hade allt verkat som vanligt. Tomas var tomte. Ingen av oss andra märkte att han mådde dåligt. Hela tiden frågor vi oss om och om igen om vi borde ha lagt märke till något. På juldagen gjorde vi en fin vandring till Dalby Söderskog, det var så vitt och fint och Tomas tog flera fina bilder. 

Annandagen kände han sig inte riktigt bra och ville stanna hemma när jag vandrade med Anki och Magnus. 

På måndag den 27:e när vi skulle jobba båda två så kände han att han inte orkade jobba. Jag jobbade hela veckan. Det känns så fel i efterhand, jag borde ha varit hemma med honom. Nyårsafton var vi hos Oscar och Johanna. Nyårsdagen passade vi först våra barnbarn, sen vandrade vi en av Karin Hoffmans rundor i Trolleholm. Vi hann knappt runt innan det blev mörkt. Vi bestämde att vi skulle gå den till sommaren eftersom det var en runda i boken Evighetsträd och man kunde knappt se vilket träd som beskrevs. 

På söndagen tränade vi i Skrylle, passade Belle, träffade Felix.

På måndagen den 3 januari, hälsade Ruben på, vi tränade på Actic efter att vi passat Belle och Lykke. Ruben sov över till tisdag, jag joggade femman i Skrylle, Tomas tränade med Ruben. Även den här dagen träffade vi Belle och Lykke. Det var på tisdagskvällen den 4 januari som han gick ner till psykakuten och lades in. 

Där började vår mardröm, Tomas mådde bra ibland, jättedåligt ibland. Efter den första ECT-behandlingen mådde han jättebra. Nästa dag var han nere i mörkret igen. Vi hade en timmes besökstid varje dag. Jag och Erika turades om. Alla i familjen ringde, skrev meddelanden, men ingen av oss fattade hur dåligt det var. 

14 januari 

Dagen för ECT-behandling Nr 2. Messade på morgonen. Ringde inte. Ville inte störa eftersom jag visste att han ville ha det lugnt på morgonen. Åkte till Skrylle och sprang femman. Messade och frågade hur det gått på behandlingen? Han svarar att han inte hunnit känna efter. Skriver också i vår gemensamma grupp. Han berättar att det kommer att vara besöksförbud i två veckor på grund av Covid. 

Jag ringer inte, tänker att han behöver nog vila. Messar bara att jag älskar dig. Vi hörs sen. 

Får smileys till svar. Åker och handlar på Willys,  hämtar ut paket. Vi hade beställt en sulky, nu när vi har små 2 barnbarn och ett på väg, nu när vi kommer att ha mer tid tillsammans och med barnbarnen. 

Kommer hem, skickar ett meddelande, äter och ser att meddelandet inte har gått fram. Ringer, telefonen är avstängd. Jag fattar direkt att det är allvarligt. Ringer Oscar som ringer Psyk. Då är klockan strax innan ett. De säger att han "skrivit ut sig". De har inte bemödat  sig att försöka ringa oss. Det visar sig sedan att de inte ens har mitt nummer. Det som följer nu är kaos. Oscar ringer polisen. Vi kör runt och letar. Polisen är väldigt professionella.. Vi pratar med varandra i familjen. Vi gråter, vi tror att det finns hopp. Vid niotiden får vi beskedet att Tomas inte finns mer. Min fina man. 

Vid ett möte på Psyk dagen efter får vi ytterligare 3 versioner när man sett honom gå. Vi har så många frågor obesvarade. Varför frågade ingen honom vart han var på väg. Varför tittade ingen på hans rum när de såg honom gå? Varför tog de inte kontakt med polis? Varför frågade ingen honom hur han mådde efter ECT- behandlingen? De som är proffs såg de inte hur dåligt han mådde? Att han kunde välja döden framför livet beror på att han mådde så dåligt så att han inte såg någon annan utväg. Ibland känns det inte som det finns några tårar kvar. 

Han hade så mycket att leva för. Igår 20/1 blev han morfar, Arthur Tomas, såg dagens ljus. En stor glädje mitt i sorgen. 

Jag frågar mig om och om igen, varför vi inte förstod hur dåligt han mådde. Jag tycker att vården svek. Jag har en stor familj med barn och barnbarn, men jag saknar honom så.