Livet efter fjortonde januari.

Har satt på mig träningskläder. Ska gå till gymmet. Sånt som man gör normalt. Men inget är normalt längre. Men det måste ju vara så här. Det är en älskad person som vi mist. Viktigt att vi får sörja honom, prata om honom. Vi försöker förstå hans lidande som vi nu har fått ta del av bl.a genom att läsa det han skrivit när han var inlagd på det j-vla psyket. Men bara tanken på vad han gick igenom gör oss så fruktansvärt ledsna. Tomas du är så älskad, så saknad. 

Det finns glädje i mitt liv också. I morse vaknade jag av ett pling på min mobil. En video på lille Arthur. Så söt. 

Jag har mina barn. Och jag har sötnosarna på Mätaregränden. Jag har mina stora barnbarn. Jag har vänner jag träffar. Jag har ett liv men just nu är det ett halvt liv. 

Nu ska jag ta mig an ännu en dag.