4 månader har gått
Man fattar inte att det har gått 4 månader sedan Tomas gick bort. Bara att skriva de här orden" gått bort". Det är fortfarande så ofattbart, så tungt, så overkligt. Vi hade så mycket tillsammans. Det var nu vi skulle ha det bra. Hur kunde läkare och sjuksköterskor
på Psyk inte se hur dåligt du mådde? Att läsa dina anteckningar gör så ont. Vi förstod inte. Du försökte nog förmedla hur dålig du var och du förstod att vi inte kunde förstå din smärta, din ångest, ditt mörker och den hopplöshet du kände. Det känns
så fel att det här har hänt. Hela tiden tänker man tanken: kunde det ha fått ett annat slut?
Vet att det inte tjänar något till att älta om och om igen. Men det känns som de här tankarna måste tänkas. Ditt ärende finns hos IVO nu. Vi har inga större förhoppningar att de ska komma fram till något annat än vad avdelningen själva gjorde. Men om
den människa som har hand om utredningen är en empatisk och medkännande människa med kunskap om psykvården så borde den personen se att fel begåtts. Älskade Tomas, varför?
