Livet efter fjortonde januari.

Jag startade den här bloggen/dagboken 2012 då jag blev opererad för ett stort bukaorta-aneurysm. Jag ville komma tillbaka till livet. Det har jag väl gjort nu. Mina mål att springa ett marathon och Lidingöloppet 30 km är uppfyllda. Nu januari 2022 skulle "Livet börja", jag blev pensionär på"riktigt". Tomas min man skulle bli halvtidspensionär. Vi skulle göra så mycket tillsammans. Det som sen händer den 14 januari 2022 är det värsta som hänt mig hittills i mitt liv. Min fina Tomas avslutar sitt liv efter en kort tid av psykisk ohälsa. En del av mitt liv tar slut där. Jag har en stor fin familj och nu tar vi en dag i taget tillsammans. Men saknaden är så stor. Så min blogg fortsätter, jag behöver komma tillbaka ännu en gång. Men den här gången blir det så mycket svårare.

17 januari

Publicerad 2023-01-17 10:59:55 i Runningforward.blogg.se,

I lördags var det ett år sedan Tomas avslutade sitt liv. Det har varit tunga dagar. Samtidigt har vi hela tiden varit så många människor så det känns som jag inte hinner sörja. Bra eller dåligt? Vet inte.Jag hinner väl sen, när Emelie och Arthur åker blir det tomt. Då brukar klumpen i bröstet växa sig tung.Efter att ha tillbringat så lång tid tillsammans och sedan inte få träffas förrän till sommaren. Vi har firat Belle och Arthur, 3 resp. 1 år, det gjorde vi på söndagen. Igår gick vi en kort runda med Erika i Torna Hällestad. Vi fikade sedan där. Vi tittade sedan in till Oscar en stund på eftermiddagen. Har inte alls hunnit träna alls, det känns inte bra att vara så här orörlig. Jag mår inte bra av det. Men jg hinner väl träna sedan tänker jag. Måste skärpa mig, måste skaffa ett liv....måste engagera mig mera. hur kunde mitt liv bli så här?

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela