Onsdag 1 mars
Ny månad. Dagarna, veckorna och månaderna går. Tomheten blir större för var dag, någon dag, månad, vecka eller år måste den väl ändå bli mindre eller mindre. Att det i alla fall inte blir värre. Jag antar att jag måste acceptera och försonas med tanken
att aldrig mera få krama eller prata med Tomas. Det är tanken på hur han måste ha lidit, hur ensam han måste ha känt sig. Det enda som på något sätt kan göra att det känns acceptabelt är att jag hoppas att han kände frid i det ögonblicket han lämnade
oss. Det är så ofattbart, så overkligt fortfarande. Låt mitt liv komma tillbaka till mig. Låt mig känna glädje när jag vaknar på morgonen. Jag vill ha med mig Tomas i mina tankar, känna hans närvaro.
Men jag måste ta mig samman, idag kommer Belle hit. Hon är sjuk och jag ska passa henne. Det passar mig rätt bra. Jag har fortfarande lite halsont och kan nog inte träna.
